Otur
Så nu är det ett nytt år och tänkte göra ett litet inlägg om året som varit. Det första som kommer upp är ordet otur. För det kan man väl ändå säga att man har haft en hel del otur. Men tur i oturen är att jag har en underbar familj, som finns där i vått och torrt.
Året började väl ändå lugnt och livet rullade på som vanligt. Lite krämpor, men det är jag van vid. Det enda jag kan känna som otur med det är att det inte vill ge med sig. Visst är det bättre med nacken än när jag fick diskbråcket, men så känsligt fortfarande. Men skam den som ger sig , som det så fint heter.
Sen kom med knölen på höften. Som några vet redan, så var det en tumör. Som senare visade sig vara flera. Det var första riktiga bakslaget och otur igen, kan man säga. Jag har opererat bort två och går på behandling. Det tog inte många dagar, innan jag var så nära mitt jag, som man kan bli.
Sen hände det värsta tänkbar och otur är bara förnamnet. Jag hann inte mer än opereras och komma hem, förrän min mamma fick en stor stroke och gick tyvärr bort. Det är ett av det värsta jag varit med om och min sjukdom försvann totalt bort. Kan nog inte påstå att jag förstår det riktigt än idag, Tyvärr så är det bara att försöka komma vidare, men det är mycket saknad och sorg fortfarande. Ibland känns det som att livet är en fest och jag är inte bjuden.
Slappna av.
Det kom som en hemsk överraskning. Finns inga ord och mitt i allt, ska man försöka slappna av. Sjukskriven och visste inte när jag skulle röntga mig, för att se om tumören spridit sig. Till råga på allt , så visste jag inte om jag skulle kunna gå på begravningen. Kändes som jag var förföljd av otur. Jag hade tur i oturen där i alla fall och behövde inte välja mellan att gå på begravning eller att skjuta upp röntgen. Vet inte vad jag hade gjort i det läget. Vill ju gå på begravningen, men jag är ju inte ensam. Måste ju tänka på min familj. Jag ska säga att jag var lugn hela tiden, men samtidigt gick det inte att slappna av.
Efter allt som hände, så fick man göra som Ceasar på bilden ovanför. Lägga sig på soffan och försöka slappna av. Det var så mycket omkring en och jag kan inte förstå vart mitt lugn kommer ifrån. Tur ändå att man kan vara det. Men det finns en inre stress ändå och man får försöka att slå ifrån sig den, men vissa dagar är det inte lätt att göra det.
Jag hade tur att det bara var en spridning vid förra tumören och fanns inget i organen. Sen hade vi funnit en bra begravningsbyrå, som har varit till stor hjälp med bouppteckningen. Så jag började slappna av mer och mer. Blev opererad igen och det gick bra, förutom att han inte fick bort den lilla tumören. Där skulle behandlingen bita och allt var lugnt igen.
Otur igen
Då var det dags för otur igen. Jag hittade en knöl i bröstet. Jag har känt det förr och var inget nytt, men i mitt fall i det här läget var jag tvungen att nämna det den här gången. Så jag fick en mammografi och ultraljudspunktion. Läkaren där trodde att det var en godartad cysta först, tills han inte kunde tömma den. Så då började man tänka på tumör igen. Med min historik, som han sa, så skickades det på analys. Svaret kommer fort som tur är och det var tumör. Tur i oturen, så var det av samma sort och behandling fick jag redan och ska bita även på den.
Jag hade redan gått på tre behandlingar och skulle röntgas igen. Det var nervöst första gången och något jobbigt med ovissheten. Den här gången var det ändå jobbigare. Även om jag fick behandling, så hade det ändå gått en tid. Samt att jag hade hittat tumör själv igen och dom inte hade sett den på förra röntgen. Även den här gången blev det goda nyheter och bättre nyheter. Dom ser inte den lilla tumören längre och tumören i bröstet verkade inte vara aktiv längre. Det var den bästa julklappen man kunde få.
Hjärtat
Inte nog med det, så hade läkaren hittat att jag hade en stark puls i magen. Jag fick göra EKG och det visade sig vara förändringar. Gjorde det en gång till och det var samma svar. Så då skrev man en remiss för att kolla upp hjärtat, så att jag inte skulle ha fått en tyst hjärtinfarkt. Det var inte så rolig nyhet, men vi har det i släkten och jag var inte så orolig över det. På något konstigt sätt, har man bara gått och väntat på när det ska hända. Undersökningen visade att allt var bra med hjärtat och behöver inte göra några fler undersökningar i nuläget.
Man kan tycka att sjukdomen skulle vara värst för en, men i mitt fall är det mammas bortgång. Samtidigt har det varit en stress och hjärtat har fått jobba ,när man får springa hos olika läkare och allt annat som ingår i vården som sjukgymnast och rehab koordinator. Jag har inte tänkt så mycket på mig själv förr. Jag har varit sjukskriven några gånger pga. värk, men det har alltid gått att komma tillbaka ganska fort. Nu när jag inte kan lägga min fokus på att ta hand om mamma, måste man börja lägga fokus på sig själv.
Ta hand om dig.
Jovisst! Ta hand om dig, säger man till andra. Svårare att göra som man säger ibland. Goda råd äro dyra och förstår att man vill väl, men det är inte lätt och svårt att förklara för andra som inte har varit med om samma sak. Jag är väldigt lugn, men har en inre stress mellan varven. Inte om min sjukdom, mer att jag har ingen aning om vad som ska hända i framtiden. Man vill ha kontroll och förstår att det inte fungerar så i verkligheten. Men det är inte lätt att slappna av ,när man ska träffa så många inom vården. Att inte veta när jag ska börja jobba.
Man säger: Ta det lugnt och ta hand om dig. Självklart, så försöker jag mitt bästa. Men man kan inte stänga av huvudet när det sätter igång på alla sätt. Inte bara att framkalla stress, utan man vill ju göra saker och inte bara vara. Det går inte så bra när jag har en nacke som inte klarar av det enklaste, som att umgås och vara social. Känslig för rörelse. Jag firade min födelsedag i januari och sviterna sitter i fortfarande. Man blir något irriterad, även om jag vet att det händer. Men frågan är ju då, hur ska jag kunna börja jobba igen?
Bästa sällskap
Jag har världens bästa sällskap under dagarna och Ceasar är underbar. Han gillar att leka och blicken säger allt på bilden. Men det hjälper inte mot att man vill veta vad som ska hända. Däremot är han så bra hjälp och bästa sällskap att kunna slappna av med. Så go och genom att lägga fokus på honom, så är det en hjälp till att ta hand om sig själv. Att inte tänka på sig själv och hur läget är just nu. Att ta hand om dig för mig, är att en stor del av att få andra att må bra.
Det ordnar sig.
Det ordnar sig är också ett ord man får höra mycket och som man själv säger till andra. Jag vet att det ornar sig och tvivlar inte en sekund på att det inte ska göra det. Har bara lite sämre tålamod med mig själv. Efter året som var, så hoppas jag att det nya året bjuder på nya möjligheter och mindre otur. Jag vill ha förändring, men har lite svårt för att ta mig dit. Innerst inne vet jag vad jag ska göra, men det är inte så i verkligheten. Men jag måste böra våga mer och lära mig att tänka på mig själv. Så när det är löst, så kommer resten.
Det här var väl inte det muntraste inlägget, men så har det sett ut. Det som har varit, har varit och jag blickar framåt. För många idéer i huvudet och ska sortera lite, sen hoppas jag att det blir verklighet av några i alla fall. Jag ska ta hand om mig och lära mig att slappna av, ingen fara med det. Bara att jag får göra det på mitt sätt. En dag i taget och det ordnar sig. Att säga nej till att umgås är inte lätt, men jag gör inte det för att jag inte tycker om någon. Fungerar inte så bra just nu, men ibland måste man ändå. Man vill ses och jag har underbara vänner som förstår läget. Stort tack till er att ni orkar höra av er, även om jag är sämre på det.
Nytt år och nya möjligheter.
Det finns andra som har haft otur och jobbigt, som kanske läser det här. Även om det kan vara jobbigt att höra mellan varven, säger det ändå. Ta hand om dig och det ordnar sig , med tiden. Det får bli det sista och nu är det nytt år och nya möjligheter. Väldigt nyfiken på vad det ska bjuda på.