Tiden läker sår sägs det och det är väl sant. Det tar mer än ett år i alla fall i vissa fall.
Det har gått ett år sedan allt det hemska började. Att jag fick cancer var hemskt och jag bröt ihop när jag fick höra ordet tumör. Jag hade mina aningar, men det är aldrig roligt att höra ordet tumör. Jag började ändå att bli mig själv efter ett par dagar och kände att livet måste gå vidare. En enkel operation och behövde inte bli nedsövd gjorde nog det enklare också. Tiden läker sår som dom. Däremot att vänta på att få röntga kroppen var jobbigt. Att inte veta om det spridit sig vidare till organ. Min tumör satt på låret nära höften. Under tiden jag väntade på att få röntgas, kände jag en knuta till på stället och var osäker om det var ett ärr efter operationen eller om det var en till. När jag röntgats såg man att det var en till, samt en mindre spridning till lite längre bort mot ljumsken.
Den jag kände fick man bort, men den lilla spridningen var för svår. Även om jag fick gå till ultraljudet och kirurgen var med när man märkte ut platsen. Så han som gjorde ultraljudspunktionen på den lilla var superduktig som hittade den, innan han skickade den för analys. Jag började min behandling på hösten och det visade sig att den lilla spridningen försvann. Någon vecka efter första röntgen hittade jag själv en knuta i bröstet. Har ingen aning om varför den inte visade sig på första röntgen. Men man sa efter nästa röntgen att den tumören inte verkade vara aktiv. Att behandlingen tog den med. Det var samma sorts tumör. Jag måste erkänna att jag undrar fortfarande hur man kunde se den då, men inte första gången. Har tänkt fråga, men glömmer bort varje gång så det visar att jag inte grubblar på det. Så tiden läker sår.
Mina tankar idag om cancern.
Mina tankar idag om cancern är bra. Jag grubblar inte på det och jag har mina behandlingar en gång i månaden, samt att jag röntgar kroppen var tredje månad. Så man har koll. Jag har inga större biverkningar, men fick hosta i januari. Efter två månader såg man något på senaste röntgen på lungan och misstänkte att det var för att jag hostar. Efter tre månader så bestämde man för att avbryta behandlingen och jag fick kortison, inhalator och sen en ny röntgen. Jag fick även göra blås test för att kolla lungorna. Det visade sig vara en infektion på vänstra lungan, men den gick över ganska fort med kortisonet och blås testet var bra. Idag är det dags för en röntgen och en vecka efter får jag träffa läkaren som går igenom svaret. Hörde lite rykten av sköterskan att man eventuellt kommit fram till hur länge jag ska ha behandling. Så det återstår att se vad som händer om en vecka.
Sorg
Det har gått ett år exakt nu när jag och min man hittade mamma i stroke hemma hos henne. Minnet är färskt ännu och det känns lite jobbigt att röntgas samma dag som det hemska hände, men jag är ganska duktig på att bita ihop. Om inte annat, duktig på att kanske inte visa det för andra. Tiden läker sår, men vill inte säga att sorg är ett sår som läker, det är något man får lära sig att leva med. Så det känns som att det kommer att ta ett bra tag till. Vi hade bestämt att flytta till henne, eller rättare sagt så skulle vi bygga något eget jämte hennes hus. Midsommarveckan bestämde min man och jag att vi tar sängen och flyttar in hos henne , sen tar det andra efterhand. Vi sa inget då till mamma utan tänkte att jag skulle göra min operation först. Så går det bara en och en halv dag när vi hittar henne. Varför?
Det är det där med om och ifall. Man kan grubbla på det, men det löser inte saker och ting idag. Det har hänt och går ändå inte att göra något åt idag. Sen har jag bott mestadels i huset där mamma bodde och det går inte en dag att man tänker på det. Möblerna finns kvar, men jag har möblerat om lite. För att inte ha det så som när vi hittade henne. Kan känna att det inte är mitt än idag, men det är det ju. När jag gör om så är det inte bara för våran skull, utan en tanke flyger alltid iväg om att jag hoppas att mina föräldrar tycker om det med. Alla har vi våra egna sätt att gå igenom sorg. Det är fortfarande för känsligt att göra för mycket och svårt att göra sig av med en del grejer. Det får ta den tid det tar.
Att komma vidare.
Det är ju ett måste att komma vidare. Idag så ska jag lära mig att tänka på vad jag vill, att komma vidare med min sjukdom. Har inte kommit på det än idag. Det är för mycket som hänt dom senaste åren. När pappa dog i hjärtinfarkt för fyra år sedan, så fick jag veta det genom ett telefonsamtal. Det var hans sjätte, så jag visste ju att det kunde hända. Det jobbiga var att man inte kunde ta farväl. Jag åkte till mamma för att hjälpa henne med begravningen. En tröst att få hjälpa till och vara ett stöd för henne. Visst grät jag, men jag vet inte om jag hann sörja så mycket eftersom jag ville hjälpa mamma. Man fick spela lugn för att hon inte skulle vara orolig och att hon skulle kunna sova. Jag grubblade sen när jag kom hem på kvällarna. Bouppteckningen i Finland var inte lätt, men det gick ju med hjälp. Två månader efter får jag diskbråck i nacken, så en olycka kommer sällan ensam.
Tre år fick jag ta hand om mamma. Det var inte så att hon inte klarade sig, utan mer att hjälpa till med små saker och bara umgås. Jag är glad att min man var på samma våglängd. Det var hans idé att flytta från början. Hur ofta hör man att en svärson vill bo tillsammans med sin svärmor, men det säger också mycket om både min mamma, samt min man. Så jag vet inte riktigt om jag hann sörja min pappa så mycket. Nu sedan ett år tillbaka hände allt det andra som jag skrev om och det känns som att börja om igen. En sorg till, men den här gången har vi fått så mycket bättre hjälp med bouppteckning och jag känner mig lugn där. Men det känns som att det fortfarande är mycket som ska läkas. Men det har gått ett år nu sedan vi hittade mamma, bevis på att det går att komma vidare. Men känns overkligt än idag.
En dag i taget.
En dag i taget och det har nu gått ett år. Jag ska nog hitta min väg att komma vidare, det är jag inte orolig för. Det finns mycket omkring som ska ordnas upp och jag kommer inte hinna grubbla för länge, men jag kommer nog inte planera så mycket heller. Det har inte gått så bra dom sista åren och det får bli en dag i taget. Nu i alla fall. Jag tar mina behandlingar och försöker komma vidare med den andra värken jag har. Ska komma framåt och kunna jobba mer. Komma igång med mitt tecknande och målande, samt den här sidan. Att kunna börja träna mer. Ja, det finns en del och det kommer att gå genom att ta en dag i taget. Det kommer även att hjälpa mig med min sorg och kanske en dag att jag vet vad just jag vill i framtiden. Jag måste ju bocka av listan med alla måsten, innan jag fyller på.
