Min behandling av cancern är okej för mig. En gång i månaden och underbara sköterskor gör det enkelt.
Min behandling av cancern har gått bra och känns okej. I nuläget i alla fall. Kändes bra från första början att gå dit. Jag var på besök för att träffa doktorn innan. En sköterska förklarade allt i det stora hela hur det skulle gå till innan jag träffade doktorn. Att ha samma läkare och sköterska genom tiden, så gott det går. Enklare när dom känner en mer för varje gång man träffas. Slippa börja om från början varje gång man ska dit. Mycket bättre än det jag har med min andra värk på Vc. Oftast har en ny hyrläkare där som inte har läst journalen och får dra historian så fort det går på en väldigt kort tid.
Att känna sig sedd.
Att känna sig sedd är ju viktigt. Det är det som i första hand gör att man känner sig lugn. Alla sitter mot dig när man pratar just för att känna sig sedd. Inte som man ofta är med om på Vc där man ser doktorns ryggtavla mer. Första gången gick jag på min behandling själv och det var inget med det. Jag har aldrig haft problem med att gå till vården själv och är inte så känslig av mig, på det viset. Min man fick förhinder och tyckte det var jobbigt. Jag förstår honom, men efter första besöket har han kunnat vara med. Det är väl jobbigare att vara vid sidan om och känna sig maktlös. Det hade jag känt också om det hade varit tvärtom.
Kan vara en känslig bild för en del, men jag är inte rädd för sprutor mm. Beroende på vem som sätter infarten, så är det som på bilden eller i armvecket. Oftast får jag det som på bilden. Kan kännas lite, men för min del ingen fara.
Att bli hörd.
Som jag skrev innan är det viktigt att bli sedd, men även att bli hörd. Varje gång jag får min behandling sätter sig sköterska först och bara pratar med mig. Hör efter hur allt har varit sedan den senaste gången. Man bryr sig och känslan av att bli hörd. Första gången gick hon även igenom ännu en gång hur allt går till. Aldrig fel med repetition. Jag får sitta och vänta en kortare stund tills man har blandat till min medicin. Den är dyr och man vill veta att man har kommit till behandlingen. Väntan brukar inte vara så lång och under tiden sätter man infarten, samt blir prat och man blir bjuden på kaffe och kaka.
Tiden
Tiden när påsens innehåll töms tar ca en timme, så det är inte så farligt. Det känns inget och man kan ta ställningen med sig om man eventuellt behöver gå på toaletten. Det känns fritt. Tiden går fortare eftersom mannen är med och man börjar prata om allt möjligt. Han har varit med nu och känns som han har slappnat av en hel del med. Jag själv tänker inte ens på varför jag är där, när det är bara behandlingen. Man blir van och känner mig som om man bara ska till en Vc för att ta ett blodprov. Efter det spolar man igenom och tiden är bara en ca fem minuter, vad jag känner det som. Det känns bara som något svalkande i början.
Inför varje behandling lämnar jag alltid blodprover. För att dom ska se om jag har inflammationer mm. Hittills har mina prover sett bra ut och aldrig hindrat mig från att få en behandling. Någon gång ringer en läkare hem för att eventuellt berätta om provresultatet, eller bara för att höra hur det är med mig. Där kommer det in igen med att bli sedd och hörd. Jag får även ringa in om jag har frågor och har även ett akut nummer, så man känner sig inte ensam med sin sjukdom. Blir röntgad var tredje månad och det är väl väntan på resultatet som kan kännas lite jobbigt ibland.
Tillbakablick.
En tillbakablick på allt som varit hittills känns så bra så. Små bulor på vägen, men inget som jag har känt att det har varit något hemsk. Jag fick en infektion i lungan och hostan var det som var det jobbiga. Att sitta och sova på soffan hjälpte mot det, men kroppen gillade inte det i övrigt och började värka mer. Jag fick remisser för röntgen och blås test och väntetiden var kort. Kortison, inhalator och allergimedicin hjälpte fort och det blev mer sömn.
Tillbakablick på det som har varit hittills känns som på bilden. Ljus och grön.
Jag har inte något att klaga över. Ofta är det samma sköterska och läkare, men det har varit byte där ibland och alla har varit så snälla och underbara. Jag har blivit sedd och hörd. Först var det ovant och jämförde med hur man blivit mottagen när det har gällt som på Vc. Efterhand har jag vant mig och det känns bara trevligt. Jag ser ju andra som sitter där för behandlingen och bara nyttigt, tycker jag. Man ser och hör dom. Därför jag känner mig lyckligt lottad ändå och säger att det finns alltid dom som har det värre. En tillbakablick som känns ljus och grön
Hoppas
Det enda jag kan hoppas på är att det fortfarande blir bra resultat. Att jag kan checka bort på min lista av eländen. Hoppas att kunna blicka mer framåt och börja ta igen mig, genom att kunna arbeta mer och att börja träna. Jag har haft mindre biverkningar. Värken har varit värre, men inget jag är ovan vid. Däremot trötthet kan kännas jobbigt. Ibland sover jag bara och det hjälper inte ändå. Det är bara att leva med det och lyda signalerna från kroppen, så löser sig även det. Det här är en kortfattad berättelse om vad jag går igenom när det gäller min behandling av cancern. Kanske är lite nyttig och kanske en tröst för någon som är orolig.