Kategori: Blogg

Tiden läker sår sägs det och det är väl sant. Det tar mer än ett år i alla fall i vissa fall.

Det har gått ett år sedan allt det hemska började. Att jag fick cancer var hemskt och jag bröt ihop när jag fick höra ordet tumör. Jag hade mina aningar, men det är aldrig roligt att höra ordet tumör. Jag började ändå att bli mig själv efter ett par dagar och kände att livet måste gå vidare. En enkel operation och behövde inte bli nedsövd gjorde nog det enklare också. Tiden läker sår som dom. Däremot att vänta på att få röntga kroppen var jobbigt. Att inte veta om det spridit sig vidare till organ. Min tumör satt på låret nära höften. Under tiden jag väntade på att få röntgas, kände jag en knuta till på stället och var osäker om det var ett ärr efter operationen eller om det var en till. När jag röntgats såg man att det var en till, samt en mindre spridning till lite längre bort mot ljumsken.

Den jag kände fick man bort, men den lilla spridningen var för svår. Även om jag fick gå till ultraljudet och kirurgen var med när man märkte ut platsen. Så han som gjorde ultraljudspunktionen på den lilla var superduktig som hittade den, innan han skickade den för analys. Jag började min behandling på hösten och det visade sig att den lilla spridningen försvann. Någon vecka efter första röntgen hittade jag själv en knuta i bröstet. Har ingen aning om varför den inte visade sig på första röntgen. Men man sa efter nästa röntgen att den tumören inte verkade vara aktiv. Att behandlingen tog den med. Det var samma sorts tumör. Jag måste erkänna att jag undrar fortfarande hur man kunde se den då, men inte första gången. Har tänkt fråga, men glömmer bort varje gång så det visar att jag inte grubblar på det. Så tiden läker sår.

Mina tankar idag om cancern.

Mina tankar idag om cancern är bra. Jag grubblar inte på det och jag har mina behandlingar en gång i månaden, samt att jag röntgar kroppen var tredje månad. Så man har koll. Jag har inga större biverkningar, men fick hosta i januari. Efter två månader såg man något på senaste röntgen på lungan och misstänkte att det var för att jag hostar. Efter tre månader så bestämde man för att avbryta behandlingen och jag fick kortison, inhalator och sen en ny röntgen. Jag fick även göra blås test för att kolla lungorna. Det visade sig vara en infektion på vänstra lungan, men den gick över ganska fort med kortisonet och blås testet var bra. Idag är det dags för en röntgen och en vecka efter får jag träffa läkaren som går igenom svaret. Hörde lite rykten av sköterskan att man eventuellt kommit fram till hur länge jag ska ha behandling. Så det återstår att se vad som händer om en vecka.

Sorg

Det har gått ett år exakt nu när jag och min man hittade mamma i stroke hemma hos henne. Minnet är färskt ännu och det känns lite jobbigt att röntgas samma dag som det hemska hände, men jag är ganska duktig på att bita ihop. Om inte annat, duktig på att kanske inte visa det för andra. Tiden läker sår, men vill inte säga att sorg är ett sår som läker, det är något man får lära sig att leva med. Så det känns som att det kommer att ta ett bra tag till. Vi hade bestämt att flytta till henne, eller rättare sagt så skulle vi bygga något eget jämte hennes hus. Midsommarveckan bestämde min man och jag att vi tar sängen och flyttar in hos henne , sen tar det andra efterhand. Vi sa inget då till mamma utan tänkte att jag skulle göra min operation först. Så går det bara en och en halv dag när vi hittar henne. Varför?

Det är det där med om och ifall. Man kan grubbla på det, men det löser inte saker och ting idag. Det har hänt och går ändå inte att göra något åt idag. Sen har jag bott mestadels i huset där mamma bodde och det går inte en dag att man tänker på det. Möblerna finns kvar, men jag har möblerat om lite. För att inte ha det så som när vi hittade henne. Kan känna att det inte är mitt än idag, men det är det ju. När jag gör om så är det inte bara för våran skull, utan en tanke flyger alltid iväg om att jag hoppas att mina föräldrar tycker om det med. Alla har vi våra egna sätt att gå igenom sorg. Det är fortfarande för känsligt att göra för mycket och svårt att göra sig av med en del grejer. Det får ta den tid det tar.

Att komma vidare.

Det är ju ett måste att komma vidare. Idag så ska jag lära mig att tänka på vad jag vill, att komma vidare med min sjukdom. Har inte kommit på det än idag. Det är för mycket som hänt dom senaste åren. När pappa dog i hjärtinfarkt för fyra år sedan, så fick jag veta det genom ett telefonsamtal. Det var hans sjätte, så jag visste ju att det kunde hända. Det jobbiga var att man inte kunde ta farväl. Jag åkte till mamma för att hjälpa henne med begravningen. En tröst att få hjälpa till och vara ett stöd för henne. Visst grät jag, men jag vet inte om jag hann sörja så mycket eftersom jag ville hjälpa mamma. Man fick spela lugn för att hon inte skulle vara orolig och att hon skulle kunna sova. Jag grubblade sen när jag kom hem på kvällarna. Bouppteckningen i Finland var inte lätt, men det gick ju med hjälp. Två månader efter får jag diskbråck i nacken, så en olycka kommer sällan ensam.

Tre år fick jag ta hand om mamma. Det var inte så att hon inte klarade sig, utan mer att hjälpa till med små saker och bara umgås. Jag är glad att min man var på samma våglängd. Det var hans idé att flytta från början. Hur ofta hör man att en svärson vill bo tillsammans med sin svärmor, men det säger också mycket om både min mamma, samt min man. Så jag vet inte riktigt om jag hann sörja min pappa så mycket. Nu sedan ett år tillbaka hände allt det andra som jag skrev om och det känns som att börja om igen. En sorg till, men den här gången har vi fått så mycket bättre hjälp med bouppteckning och jag känner mig lugn där. Men det känns som att det fortfarande är mycket som ska läkas. Men det har gått ett år nu sedan vi hittade mamma, bevis på att det går att komma vidare. Men känns overkligt än idag.

En dag i taget.

En dag i taget och det har nu gått ett år. Jag ska nog hitta min väg att komma vidare, det är jag inte orolig för. Det finns mycket omkring som ska ordnas upp och jag kommer inte hinna grubbla för länge, men jag kommer nog inte planera så mycket heller. Det har inte gått så bra dom sista åren och det får bli en dag i taget. Nu i alla fall. Jag tar mina behandlingar och försöker komma vidare med den andra värken jag har. Ska komma framåt och kunna jobba mer. Komma igång med mitt tecknande och målande, samt den här sidan. Att kunna börja träna mer. Ja, det finns en del och det kommer att gå genom att ta en dag i taget. Det kommer även att hjälpa mig med min sorg och kanske en dag att jag vet vad just jag vill i framtiden. Jag måste ju bocka av listan med alla måsten, innan jag fyller på.

Fotografering är en rolig och en rofylld hobby. Oftast har man mobilen med sig och jag är nöjd med kameran i mobilen.

Jag vill inte påstå att jag är superduktig på att fotografera. Jag gör det för min skull och för att jag tycker det är roligt. Det finns mycket jag tycker om t.ex. att teckna och måla. Det är något som tar längre tid och ibland behöver man vila ifrån en teckning eller tavla, för att se det med nya ögon. Då är det även rofyllt och kul att ta till fotografering. Jag använder även mina foton till inspiration till en tavla. Så fotografering är inte bara en grej för mig.

Jag måste ändå säga att det blir bra bilder med mobilens kamera. Jag har fått en Nikon kamera, men den är jag verkligen nybörjare på och skulle behöva öva mer. Men hur ofta har man den med sig och plötsligt dyker det upp något. Då är det mobilen som åker fram, även om man inte alltid är tillräckligt snabb med den heller. Har ändå sagt att det skulle var kul att ta med kameran och ligga och lurpassa för att eventuellt få foton på djur i naturen. Det är lite av fotografering på hög nivå för mig. En dag blir det säkert av.

Ceasar

Ceasar är en som får ofta vara modell när det gäller min fotografering. Han är ju så vacker och man blir ursäktad även om man skulle ta ett dåligt foto. Det spelar ingen roll om man är inne eller ute, för han blir så bra på bild och speciellt i naturen. Hans färger flyter in och det gör det enkelt för en amatör, som mig.

Kamera

När jag drömde om att fotografera med en kamera, så var månen den jag ville ha en bild på. Det är något som inte går så bra med mobil, men det finns gränser för allt. Plötsligt händer det och jag fick en kamera och en bild på månen. Jag ska inte påstå att jag visste vad jag gjorde. Jag hade precis fått kameran i present och vid fullmåne, gick jag ut och bara klickade på. Månen fastnade ju på bild och jag blev glad för det lilla. En dag hoppas jag att jag ska kunna mer om kameran och hur det mest nödvändiga fungerar. En sak i taget och det får ta sin tid.

Blommor blir det även med kameran. Just bilden som är nedanför fotograferade jag för att vi hade vår treåriga bröllopsdag. Det passade bra med tre fullutslagna blommor för varje år och en liten knopp för året som skulle komma. Ibland tycker även jag att jag kan lyckas att få till det. Med tanke på att jag inte är speciellt kunnig inom fotografering. Jag går på det mitt öga ser och tycker om, sen klickar jag på från olika håll.

Som sagt en rolig hobby och ett bra byte med dom andra. Det går fort och att sedan försöka redigera bilder lite är också roligt. Inget som jag speciellt är kunnig inom, utan det blir lite enkelt. Mest att framhäva det jag är ute efter i bilden.

Mer energi är aldrig fel. Hobby är något som verkligen fyller på mer energi.

Förra veckan började jag jobba igen och då 25 procent. Det kan tyckas lite, men när du är nära botten är det rätt mycket. Jag själv tycker nästan alltid att det känns för lite, men behöver inte tveka länge förrän man vaknar till och förstår. Det är väl det där att jag aldrig tycker att jag är så svag. Jag har ett huvud som talar om lite för mycket för mig, sen blir det svårt att hitta balansen. Så det blir mycket vila för att återhämta sig och då fylla på med mer energi. Men det får ta sin tid och kan ju inte mer än lyda kroppen.

Solen fyller på mer energi.

Jag har varit trött och haft värk när jag åkt till arbetet. Väl där när man blir hälsad på och några kramar, så har man glömt det mesta. Man mår bra att ta sig utanför hemmets dörrar och känna sig behövd. Kan väl inte påstå att det känns som att jag gör så mycket nytta på två timmar. Det är ju det tänket som är så fel och som är så svårt att sluta med. Det där huvudet, som jag skrev om innan. Men när jag väl kommer hem och slappnar av, så kraschar jag mer eller mindre. Även om jag vilat så är jag så trött i både kropp och knopp.

Vi har haft några soliga dagar och det ger mer energi, även lättare att ta sig ut i naturen och få sig en promenad. Så härligt och man får mer energi även där, samt det är lättare för att ta sig ut i naturen och få sig en liten promenad. Jag är i det läget att träning inte är någon lösning. Någon enkel övning för att stärka muskler, men även det gör ont och får ta det i min takt. Sen är det kortare promenader som gäller och det tyckte man väl också var konstigt. Men även där känner man att det räcker.

Fotografering ger mig mer energi.

Det är inte lätt att bara ha en hobby. Jag tycker det är roligt att ta lite bilder då och då, samt fotografering ger mig mer energi också. Det är det där roliga som du aldrig ska sluta upp med, för det är oftast det som gör att det är så mycket lättare att komma tillbaka. Man tänker mindre och det är rehab för själen. Jag fick en kamera av min man när jag fyllde år och det är så mycket man ska lära sig. Jag har inte tagit mig dit än och är i läget, där man kan byta objektiv, ta en bild och titta på bilderna efteråt. Sen gör man väl alltid nybörjarmissen med linsskyddet, men det hör till att glömma att ta bort den.

Min man vet vad jag tycker om tekniken och var så snäll och köpte en kamera, för att underlätta för mig. Genom en app får jag bilderna till mobilen och kan då skicka bilder genom mobilen. Så mycket lättare och mindre huvudbry för mig. Sen gillar han även fotografering själv och alltid roligt med samma intressen. Så då är han ju så snäll och lär sig själv mycket inom fotografering och efterhand, lär han ut till mig. Jag har det bra många gånger.

Inredning är roligt, så även det ger mer energi.

Som jag skrivit i inlägg förut, så gillar jag att inreda. Ofta blir det enkelt och blommor, samt ljus är bland det lättare. Men även det ger energi när man har pysslat och sen blir fint. Det är väl aldrig fel att det blir städat med.

Hjälpmedel

Jag fick även en tid hos en arbetsterapeut och så skönt att få lite hjälpmedel. Har försökt i några år att få det, försökt förklara mina problem och ledvärk. Till slut så hände det. Många gånger har jag tänkt att om jag inte hade fått cancer, så hade jag inte blivit hörd den här gången heller. Men nu har jag fått det och gnäller inte om det som varit. Nu är nu och det är bara att fokusera sig på det. Så med hjälpmedel kan jag göra det enklare med dom vardagliga sysslorna, samt göra det som är roligt och det är det viktigaste nu. Det ger mer energi för att komma tillbaka.

En av mina diagnoser är Eds och då gör det ont i leder. På bilden ser ni ringar som ger mig ett stopp för att inte böja leden bakåt. Man får räkna med skavsår i början. Jag fick även hjälpmedel som på bilden för pennor, penslar och köksredskap. Skumgummi som ger ett större grepp och skönare också. Jag gick dit för att få handledsskydd, vilket jag fick, men blev överraskad att jag fick så mycket mer. Ibland ska man ha tur, som hon sa arbetsterapeuten.

Det som inte syns utåt.

För även hon pekade på det negativa, som jag har varit med om, att det är svårt för oss med Eds att hitta någon som vill ta hand om oss. Okunnigheten inom vården, men hon tyckte att det är dags att läkare börjar ta oss på allvar. Hon sa att det har kommit in fler och fler patienter till dom på senare tid. Så det är en diagnos, men inte så många som kan det. Behöver nog inte tala om hur skönt det är att träffa på någon, som kan och lyssnar på en. Jobbigt att stånga pannan mot väggen efter några år. Det är ju så med alla sjukdomar som inte syns utåt.

Ceasar

Behöver nog egentligen inte skriva vad jag tycker om vår underbara Ceasar. Jag gör det ändå. Det räcker att titta på bilden och se dom där underbara hundögonen och man smälter. Är det något som ger mer energi, så är det han. Även han har blivit äldre och har fått värk, men känner att genom min egen värk, kan jag hjälpa honom mer. Man förstår och genom att ta hand om honom, klappa den där underbara pälsen. Prata med honom med bebisröst och helst upprepa sig minst två gånger, så får man så mycket mer energi själv. Världens goaste hund.

Så till slut vill jag säga, att det har varit en tuff vecka på många sätt. Men en dag i taget och ladda batterierna, så kommer det att ge sig. Kanske tar ett par veckor eller mer, men det är bara att ha tålamod. Helgen har gjort mig gott och har nästan bara gjort det som är roligt. Så jag har fyllt på med energi och ska nog räcka långt inför nästa vecka.